Jag har ju aldrig haft en egen häst, så därför skriver jag om den första hästen som gjorde intryck i mitt liv och som jag lärde mig att rida på, Kamelia.

Allt började 2001 tror jag. Kamelia stod som ridskolehäst på GFRK. Jag var livrädd för henne eftersom att hon var så stor. Men en annan tjej i stallet "presenterade" mig för henne, visade mig att när man borstade att hon inte alls var farlig, efter det var jag såld. Varje dag jag fick vara i stallet tog jag hand om henne. Borstade, smörjde utrustningen, mockade, gjorde ren vattenkoppen och tog bort mineralerna som hon inte vela äta upp.
Kamelia var (är) en speciell häst, hon gick inte att rida på bett. Det var någonting som slog slint i huvudet på henne när hon reds på det. Helt plötsligt, reste hon sig rätt upp och slog över. Detta kunde hända även när man skrittade på lång tygel. Därför valde Kjell (ägaren) att ta ur henne ur ridskoleverksamheten.
Jag kommer ihåg att Kjell var nere i klubbis och att jag tog mig mod till att fråga om jag kunde få fortsätta att vara skötare på henne, trots att hon skulle bli privathäst. Och min lycka slog in när han sa att "det är väl självklart!"

Där började min resa tillsammans med denna givmilda häst.

Jag minns första gången jag fick rida på henne. Känslan av henne luftiga travsteg, medans jag för första gången red i en dressyrsadel. Jag var i himlen.
Men det var ingen dans på rosor att rida henne. Hon gjorde ingenting gratis! Och ridningen vart genast mycket svårare eftersom att hon jämt reds på hackamore. Men pappa såg till att jag fick börja rida lektioner varje/varannan lördag för Lena Sjöström. Med tiden vart jag bättre och bättre på att rida henne, och efter något år fick jag även vara med på gäst-träningarna. Du anar inte vad lycklig jag var då!

Kort från en gäst-träning
Hon hoppade som en katt den dagen

Jag och Kamelia hoppar lite på banan


Våren 07 tror jag det var

1 a maj -07 gjorde vi även tävlingsdebut!
0 fel + snabbast tid av alla i 0,90 m
0+0 fel 4:a i 1,00 m
Det trodde jag aldrig, speciellt eftersom att hon brukade vara jätteseg. Men hon var som en tiger på tävlingen.
Vi var även till Hudiksvall och Ovansjö och startade med Div. II-laget. Kommer ihåg att jag hoppade mur för första/andra gången på dessa två tävlingar. Dock var hon lika seg som ett tuggummi båda lag-omgångarna.

Sen i början på sommaren såldes hon till en familj som stallade upp henne i Häcklinge.
Det var jag själv som red över henne till de nya ägarna, men jag kommer ihåg att det var hemskt! Vi tog in henne i stallet och pysslade om henne, sen gick vi med henne längre upp i byn och släppte ihop henne med sina nya hagkompisar. Pappa kom och hämtade mig, och jag grät hela bilfärden hem.
Jag var otröstbar, inget kunde ersätta min bästa vän. Jag var och hälsade på henne någon gång, men det gjorde så ont att se hur hon mådde i det nya stallet, höra hur de nya ägarna behandlade henne så jag slutade att åka dit.

Efter inte ens ett år hade hon förändrats till en helt annan häst. Från att ha vart världens ägel vid ex. skoningar osv, till att hovslagaren inte kunde sko henne och att hon började resa sig vid ridningen, trots att hon red på hackamore. Jag minns att den nya ägaren var uppe och red på GFRK, lektion för den nuvarande ridskolechefen,och hon var jättehalt. Men de var inte villiga att låta henne vila den tiden som skadan skulle behöva, så det beslutades att hon skulle få gå till slakt. Jag var spyfärdig, gråtfärdig över vilka idioter de va! Jag visste redan från början att de inte var någon bra familj till henne, det värsta var att jag hade rätt.

Som tur va, så köpte tvillingarna Nilsson (hennes gamla skötare) henne för slaktpengarna. Hon går nu som pensionär uppe i Hudick och lever loppan. Jag är så glad för hennes skull. Jag har inte vart däruppe och hälsat på henne än, men jag hoppas att det blir av..

Vi har många minnen tillsammans och du min älskade vän, jag har dig att tacka för allt ♥